do you remember me? kapitel 116
Läkaren kom in IGEN och undersökte Zoé.
- oh, Zoé?
Sa läkaren och både jag och Zoé blev skit rädda.
vadå oj?!!
Hoppas bara inte det är något fel, snälla gud mina barn måste vara friska.. snällaa gud!
Skrek det inom mig..
Zoés perspektiv:
- oj, Zoé?
Sa läkaren till mig och jag kände hur rädd jag blev.
Vad är det nu för fel, jag har inte druckit, inte rökt, jag har tränat och ätit mycket..
Jag kollade på Justin som satt helt stilla och bara väntade på att läkaren skulle fortsätta..
Jag såg hur rädd han var och jag förstod honom verkligen.
- Du är fullt öppen nu, vi kan starta förlossningen.
Jag andades ut och kände hur lättnan steg...
Men varför sa han oj? Jag hann inte tänka mer fören jag kände Justins hand greppa tag om min, jag klämde hans hand hårdare.
Jag kollade på honom som log ett svagt leénde och sedan kollade jag emot läkaren och nickade.
Allt gick så snabbt, helt plötsligt var rummet fullt av sjukskötorskor och läkarer och Justin stod vid min ena sida och torkade mig i pannan med en handduk samtidigt som han sa:
- komigen älskling, du klarar det.
Mamma och Pattie stod vid andra sidan och pusade på mig precis som Justin.
Jag bara låg där och iaktog allting, är det såhär det är? Att föda..
Jag hann inte tänka mer fören värken kom och det var dags att krysta.
Jag krystade samtidigt som jag skrek och i kombination försökte jag att andas.
En sjuksköterska hade lärt mig hur man gjorde det innan så jag skulle få luft.
- 5 ...4...3...2..1.
Räknade läkaren ner och jag andades tungt ut på 1.
Jag visste att det skulle göra ont att föda.. men detta var värren än det..
- du är grym älskling!
Sa Justin samtidigt som han torkade mig i pannan med en handduk.
Jag log som svar och sedan var det dags igen.
Justins perspektiv:
Jag bara stod där vid sidan om Zoé och glodde,
allting gick så fort, jag trodde att det skulle ta längre tid.
Tänk att Zoé ska föda mina barn.. mina egna barn.. hoppas dom kommer ärva våra talanger..
Mer hann jag inte tänka för nu var det dags för att krysta igen.
Zoé började krysta och jag såg hur ont hon hade, jag torkade henne i pannan med den blöta handduken som jag hade blivit beordrad till samtidigt som jag peppade henne.
Såhär höll vi på ett tag, jag kände hur nervös jag blev när varje värk kom.
Ska dom inte komma snart? ... tänkte jag hela tiden.
Jag kollade på klockan sådär varannan minut, jag vet inte varför men på något sätt kände jag mig extremt stressad. Kanske för att jag var trött, eller för nervös.. Jag vet inte.. men jag måste visa min stark för Zoé nu.
Samtidigt som jag var nervös, stressad och allt det så var jag otroligt lycklig..
Lycklig för att ha Zoé, lycklig för att ha lyckats i mitt liv, och framför allt lycklig för att leva med personen som jag älskar. Jag är så otroligt lycklig lottad.
När jag stod där i mina egna tankar så frös allting till is, jag insåg att jag har gått ifrån att vara barn till vuxen, att jag måste börja ta ett ansvar jag inte har behövt ta innan, i denna sekund insåg jag att jag är en pappa, en pappa till två barn, som kommer skrika, bajsa, kräka.. och mitt liv kommer bli tufft dom två kommande åren, men jag känner mig redo, jag är verkligen redo för detta.
Allt fortsatte att röras och snart skrek en läkare.
- Nu syns huvudet!
Jag kände jag jag fick en adrenalinkick och jag lutade mig fram för att se och precis som dom sa så såg man ett huvud, håret var mörkt och jag kände hur jag började gråta.
Jag grät av lättnad och framför allt grät jag av glädje.
Jag kollade Zoé i ögonen som var blöta av tårar, jag såg lättnaden i hennes blick och jag log stort emot henne.
Jag kollade in i hennes ögon och mimade tre ord som betyder så mycket för mig.
" i love you "
Zoé log emot mig och mimade tillbaka:
" forever n ever "
Jag log det största jag kunde samtidigt som tårarna rullade ner ifrån mina kinder.
Jag kollade ner emot mitt barn igen och nu hade huvudet kommit ut, jag kan inte fatta det.. att på mindre än 5 sekunder har mitt barn blivit fött, kommit till denna underbara värld. Jag blev helt kär i barnet, i mitt barn, så vackert!
- Det är lilla Adrian!
Sa läkaren som hade förlöst Zoé, jag kollade ner och såg vår vackra Adrian.
Jag sprang fram till Zoé och kysste henne hårt och grät ännu mer denna gången.
Sedan släppte jag taget om henne och gick fram till läkaren som höll på att torka av Adrian.
- Justin vill du klippa navelsträngen?
Frågade en läkare. Jag blev helt paff.. detta händer verkligen, jag har fått en son!
- Ja!
Sa jag med en darrig röst och fick sedan en sax, jag klippte av den och jag kände hur mamma och Dina tog tusen foton, sedan skulle dom kontrollera honom så han var helt frisk så jag gick till Zoé som låg och krystade.
Jag tog tag i hennes hand samtidigt som jag kollade på mamma som också grät..
Jag såg hur stolt hon var i hennes blick, jag log stort emot henne sedan kollade jag emot mitt andra barn som man också såg huvudet på nu.
- Underbart Zoé, vi ser huvudet nu!
Sa läkarna och jag fick ännu en adrenalinkick och gick fram och kollade, jag har nog aldrig gråtit såhär mycket i hela mitt liv faktiskt.
Man såg hela huvudet nu och det första jag la märkte till var att hon och Adrian hade exakt samma läppar, dom hade fått mina läppar.
Jag visste att Zoé ville det så jag blev jätteglad och snart var hela Lupita ute.
Dom tog bak henne och torkade av henne och jag fick klippa navelsträngen igen, känslan var underbar och den går verkligen inte att beskriva. Jag gick tillbaka till Zoé som pustade ut samtidigt som hon grät och nu låg Adrian och Lupita på hennes bröst..
Jag kollade på dom och insåg att jag aldrig i hela mitt liv kommer sluta älska någon av dom..
" never ever "
Jag la mig brevid dom och mamma och Dina tog miljoner foton, sedan la dom bort kamrorna och höll på att gulla med dom.
Jag kollade stolt på dom, men jag var så himla rädd att någon skulle skada dom, eftersom jag har två småsyskon så kan jag redan allt om barn vilket är bra..
Jag kollade på Zoé som låg och kollade på Lupita och Adrian.
Hon är så otroligt vacker, hennes gröna mystiska ögon, hennes bruna långa vackra hår, hennes läppar som är så fylliga, och hela hon som är så otroligt fin.
Jag skulle inte vilja byta ut en enda sekund med henne, inte en enda sekund.
Zoé kollade nu upp emot mig och log stort och jag såg hur lycklig hon var, hon grät och det gjorde jag också.
Jag kysste henne lugnt och viskade sedan i hennes öra.
- i will love you today and tomorrow
- and forever.
Fortsatt Zoé och kysste mig nätt, sedan kollade vi ner emot våra barn och jag pussade först Lupita i pannan, sedan Adrian.
Så mjuk hud dom har, så små händer och deras ögon..
Adrian hade fått Zoés ögon, och Lupita hade fått mina.
Dom hade verkligen fått lite av allt.
Och vackra va dom... på sina egna sätt.
Mamma och Dina hade lämnat rummet samt alla läkare för att vi skulle få lite ensamtid.
Jag bar upp Lupita och la henne i min famn.
Jag var helt kär, hon var så vacker.
Jag kollade in i hennes vackra ögon och sa:
- i love you my princess, Lupita Demitra Aliyah Elionora Bieber.
Jag kollade upp och såg att Zoé låg och kollade på oss med tårar i ögonen,
jag som fortfarande grät log stort och kollade sedan ner emot Lupita igen, jag pussade henne nätt och sedan la jag ner henne på Zoés bröst sedan tog jag upp Adrian.
Han var så vacker, hans ögon skulle locka vem som helst.
- daddy loves you the most, Adrian Destin Aliyoh Leonard Bieber.
Sa jag låg och pussade honom sedan nätt, sedan la jag ner honom på Zoés famn och kollade henne i ögonen.
- and Justin loves his beautiful girlfriend more than anything.
Sa jag till Zoé som log vacker och sedan viskade hon..
- and Zoé loves her wonderful husband more than that.
När hon sa husband kände jag hur glädjen sprack inom mig, detta kan verkligen inte bli bättre.
Jag kysste Zoé länge samtidigt som jag grät.
" that's the end of this story, the family lived happily ever after "
hehe, juuuuuuust kidding:)
kommer mer inom kort,
25 komentarer:)?
älskar er!
- oh, Zoé?
Sa läkaren och både jag och Zoé blev skit rädda.
vadå oj?!!
Hoppas bara inte det är något fel, snälla gud mina barn måste vara friska.. snällaa gud!
Skrek det inom mig..
Zoés perspektiv:
- oj, Zoé?
Sa läkaren till mig och jag kände hur rädd jag blev.
Vad är det nu för fel, jag har inte druckit, inte rökt, jag har tränat och ätit mycket..
Jag kollade på Justin som satt helt stilla och bara väntade på att läkaren skulle fortsätta..
Jag såg hur rädd han var och jag förstod honom verkligen.
- Du är fullt öppen nu, vi kan starta förlossningen.
Jag andades ut och kände hur lättnan steg...
Men varför sa han oj? Jag hann inte tänka mer fören jag kände Justins hand greppa tag om min, jag klämde hans hand hårdare.
Jag kollade på honom som log ett svagt leénde och sedan kollade jag emot läkaren och nickade.
Allt gick så snabbt, helt plötsligt var rummet fullt av sjukskötorskor och läkarer och Justin stod vid min ena sida och torkade mig i pannan med en handduk samtidigt som han sa:
- komigen älskling, du klarar det.
Mamma och Pattie stod vid andra sidan och pusade på mig precis som Justin.
Jag bara låg där och iaktog allting, är det såhär det är? Att föda..
Jag hann inte tänka mer fören värken kom och det var dags att krysta.
Jag krystade samtidigt som jag skrek och i kombination försökte jag att andas.
En sjuksköterska hade lärt mig hur man gjorde det innan så jag skulle få luft.
- 5 ...4...3...2..1.
Räknade läkaren ner och jag andades tungt ut på 1.
Jag visste att det skulle göra ont att föda.. men detta var värren än det..
- du är grym älskling!
Sa Justin samtidigt som han torkade mig i pannan med en handduk.
Jag log som svar och sedan var det dags igen.
Justins perspektiv:
Jag bara stod där vid sidan om Zoé och glodde,
allting gick så fort, jag trodde att det skulle ta längre tid.
Tänk att Zoé ska föda mina barn.. mina egna barn.. hoppas dom kommer ärva våra talanger..
Mer hann jag inte tänka för nu var det dags för att krysta igen.
Zoé började krysta och jag såg hur ont hon hade, jag torkade henne i pannan med den blöta handduken som jag hade blivit beordrad till samtidigt som jag peppade henne.
Såhär höll vi på ett tag, jag kände hur nervös jag blev när varje värk kom.
Ska dom inte komma snart? ... tänkte jag hela tiden.
Jag kollade på klockan sådär varannan minut, jag vet inte varför men på något sätt kände jag mig extremt stressad. Kanske för att jag var trött, eller för nervös.. Jag vet inte.. men jag måste visa min stark för Zoé nu.
Samtidigt som jag var nervös, stressad och allt det så var jag otroligt lycklig..
Lycklig för att ha Zoé, lycklig för att ha lyckats i mitt liv, och framför allt lycklig för att leva med personen som jag älskar. Jag är så otroligt lycklig lottad.
När jag stod där i mina egna tankar så frös allting till is, jag insåg att jag har gått ifrån att vara barn till vuxen, att jag måste börja ta ett ansvar jag inte har behövt ta innan, i denna sekund insåg jag att jag är en pappa, en pappa till två barn, som kommer skrika, bajsa, kräka.. och mitt liv kommer bli tufft dom två kommande åren, men jag känner mig redo, jag är verkligen redo för detta.
Allt fortsatte att röras och snart skrek en läkare.
- Nu syns huvudet!
Jag kände jag jag fick en adrenalinkick och jag lutade mig fram för att se och precis som dom sa så såg man ett huvud, håret var mörkt och jag kände hur jag började gråta.
Jag grät av lättnad och framför allt grät jag av glädje.
Jag kollade Zoé i ögonen som var blöta av tårar, jag såg lättnaden i hennes blick och jag log stort emot henne.
Jag kollade in i hennes ögon och mimade tre ord som betyder så mycket för mig.
" i love you "
Zoé log emot mig och mimade tillbaka:
" forever n ever "
Jag log det största jag kunde samtidigt som tårarna rullade ner ifrån mina kinder.
Jag kollade ner emot mitt barn igen och nu hade huvudet kommit ut, jag kan inte fatta det.. att på mindre än 5 sekunder har mitt barn blivit fött, kommit till denna underbara värld. Jag blev helt kär i barnet, i mitt barn, så vackert!
- Det är lilla Adrian!
Sa läkaren som hade förlöst Zoé, jag kollade ner och såg vår vackra Adrian.
Jag sprang fram till Zoé och kysste henne hårt och grät ännu mer denna gången.
Sedan släppte jag taget om henne och gick fram till läkaren som höll på att torka av Adrian.
- Justin vill du klippa navelsträngen?
Frågade en läkare. Jag blev helt paff.. detta händer verkligen, jag har fått en son!
- Ja!
Sa jag med en darrig röst och fick sedan en sax, jag klippte av den och jag kände hur mamma och Dina tog tusen foton, sedan skulle dom kontrollera honom så han var helt frisk så jag gick till Zoé som låg och krystade.
Jag tog tag i hennes hand samtidigt som jag kollade på mamma som också grät..
Jag såg hur stolt hon var i hennes blick, jag log stort emot henne sedan kollade jag emot mitt andra barn som man också såg huvudet på nu.
- Underbart Zoé, vi ser huvudet nu!
Sa läkarna och jag fick ännu en adrenalinkick och gick fram och kollade, jag har nog aldrig gråtit såhär mycket i hela mitt liv faktiskt.
Man såg hela huvudet nu och det första jag la märkte till var att hon och Adrian hade exakt samma läppar, dom hade fått mina läppar.
Jag visste att Zoé ville det så jag blev jätteglad och snart var hela Lupita ute.
Dom tog bak henne och torkade av henne och jag fick klippa navelsträngen igen, känslan var underbar och den går verkligen inte att beskriva. Jag gick tillbaka till Zoé som pustade ut samtidigt som hon grät och nu låg Adrian och Lupita på hennes bröst..
Jag kollade på dom och insåg att jag aldrig i hela mitt liv kommer sluta älska någon av dom..
" never ever "
Jag la mig brevid dom och mamma och Dina tog miljoner foton, sedan la dom bort kamrorna och höll på att gulla med dom.
Jag kollade stolt på dom, men jag var så himla rädd att någon skulle skada dom, eftersom jag har två småsyskon så kan jag redan allt om barn vilket är bra..
Jag kollade på Zoé som låg och kollade på Lupita och Adrian.
Hon är så otroligt vacker, hennes gröna mystiska ögon, hennes bruna långa vackra hår, hennes läppar som är så fylliga, och hela hon som är så otroligt fin.
Jag skulle inte vilja byta ut en enda sekund med henne, inte en enda sekund.
Zoé kollade nu upp emot mig och log stort och jag såg hur lycklig hon var, hon grät och det gjorde jag också.
Jag kysste henne lugnt och viskade sedan i hennes öra.
- i will love you today and tomorrow
- and forever.
Fortsatt Zoé och kysste mig nätt, sedan kollade vi ner emot våra barn och jag pussade först Lupita i pannan, sedan Adrian.
Så mjuk hud dom har, så små händer och deras ögon..
Adrian hade fått Zoés ögon, och Lupita hade fått mina.
Dom hade verkligen fått lite av allt.
Och vackra va dom... på sina egna sätt.
Mamma och Dina hade lämnat rummet samt alla läkare för att vi skulle få lite ensamtid.
Jag bar upp Lupita och la henne i min famn.
Jag var helt kär, hon var så vacker.
Jag kollade in i hennes vackra ögon och sa:
- i love you my princess, Lupita Demitra Aliyah Elionora Bieber.
Jag kollade upp och såg att Zoé låg och kollade på oss med tårar i ögonen,
jag som fortfarande grät log stort och kollade sedan ner emot Lupita igen, jag pussade henne nätt och sedan la jag ner henne på Zoés bröst sedan tog jag upp Adrian.
Han var så vacker, hans ögon skulle locka vem som helst.
- daddy loves you the most, Adrian Destin Aliyoh Leonard Bieber.
Sa jag låg och pussade honom sedan nätt, sedan la jag ner honom på Zoés famn och kollade henne i ögonen.
- and Justin loves his beautiful girlfriend more than anything.
Sa jag till Zoé som log vacker och sedan viskade hon..
- and Zoé loves her wonderful husband more than that.
När hon sa husband kände jag hur glädjen sprack inom mig, detta kan verkligen inte bli bättre.
Jag kysste Zoé länge samtidigt som jag grät.
" that's the end of this story, the family lived happily ever after "
hehe, juuuuuuust kidding:)
kommer mer inom kort,
25 komentarer:)?
älskar er!
Kommentarer
Postat av: Anonym
grymt bra!!
//Ebba:)
Postat av: Emma
MEN NI HAR INTE SÅ MÅNGA SOM KOMMENTERAR :(
Postat av: hmerr
Postat av: Anonym
awesome!
Postat av: Anonym
MEEEERRRAAA! :D
Postat av: Siri
Shiiiit. Vill ha nästa nu! Sjukt bra kapitel!
Postat av: Anonym
Mer, ja tack! :D
Postat av: Hanna
grymt!
Postat av: Anonym
mer!
Postat av: Sandra
skit bra meeeerrrrrrrrrrr
Postat av: Danijela
Yeeeeeeeeeeees i want moreeeeeeeee
Postat av: Anonym
asbra!!
Postat av: Emilija Romaitee
tjenare !
Jag klickade in på denna blogg för ett tag sen ovh nu har jag suttit i flera timmar och läst och nu vill jag har en fortsättning !
MEEEEEEEEEEER !
Trackback
